Jag veeet, jag veeet... Jag kanske ska sätta igång nu?
De här 2 veckorna sen jag for har gått så grymt fort, vet inte riktigt var jag ska börja.
Den här fina blogg-historian började väl med att jag tänkte uppdatera er med vad
som händer här på andra sidan atlanten, men jag har ju uppenbarligen misslyckats >_<
Men resan började väl officiellt vid flygplatsen. Jag tror inte riktigt jag visste vad jag
höll på med när jag satt där, fastspänd i flygplanet och vi lämnade Arlanda. Vi var
väl ett tio-tal au-pairer från Sverige som åkte med, så det var skönt att man hade
sällskap att prata med. Första timmarna gick rätt fort, lyssnade på musik och dagdrömde.
Allt kändes så kontigt, det var lite svårt att ta in att man efter ett års planerande äntligen
sitter där på väg. På väg mot ett nytt liv, i ett nytt land, och alldeles på egen hand. En liten tår
letade sig nog ned över kinden också, när jag insåg att jag inte skulle få se min
familj, djur och vänner på ett år.
När det så var dags för landning på New Yorks flygplats reste vi oss alla ur sätena och
skulle kolla ut genom fönstret, för att se New York liksom! Och det första vi ser är IKEA!
Lite komiskt faktiskt, alla svenskar hade väldigt kul. Tyskarna hade nog lite svårt att se det
komiska i situationen. Väl på flygplatsen kunde man nog likna oss vid en skock vilsna får,
vi hade ingen aning om var vi skulle bli upphämtade och så. I en och en halv timme stod
vi där på New Yorks flygplats och kände oss bortglömda. Till slut kom de iaf och hämtade upp
oss med buss, men klockan var väl runt 21 i amerikansk tid, alltså runt 3 hemma i Sverige.
Jag var så trött när jag anlände att jag knappt kommer ihåg informationsmötet.
Veckan på au-pairskolan var tuff, riktigt tuff. Lektioner från åtta på morgonen till sex på
kvällen,plus kvällsaktiviteter. Jag upptäckte till mitt förtret att jag inte alls tänkt på att våra
svenska uttaginte fungerar där nere, så jag hade ingen adapter. Satt telefonlös, datorlös
och ja, allmänt frustrerad där borta. Även om det var jobbigt på ett vis att vara där så var
det också himla kul att träffa alla andra au-pairer, man fick kompisar från hela världen
som satt i precis samma sits. Vi var i alla fall en 200 au pairer som snart skulle forslas
ut i det amerikanska livet och hade mycket tankar och funderingar att dela med varandra.
Bussresan till familjen var bland det värsta jag vart med om. Det är inte ofta jag blir nervös,
mycket sällan för att vara ärlig. Men när jag satt där och såg framför mig minst hundra sätt
det hela kunde sluta på höll jag på att avlida. Ville bara att bussen skulle vända "hem" igen,
till skolan, eller varför inte hem till mamma i Sverige igen. Och det blev inte bättre av att alla
andra au-pairer redan hade "sina familjer" väntandes, medan jag och två andra tjejer fick
vänta i en halvtimma. Var så orolig att Carina inte skulle känna igen mig, eller att jag inte
skulle känna igen mig. Men min magkänsla hade rätt igen, kände redan när hon till slut
svängde in på parkeringen att det var hon.
Och här sitter jag nu, i mitt "nya" hem en vecka senare. Jag trivs som fisken i vattnet. Bor i
Brewster, en mysig "småstad" en timme utanför New York. Familjen är toppen, och det finns
hur mycket som helst att göra.
Hinner inte skriva mer nu, men jag har mycket tankar att dela med mig av. Är bara så slut
om kvällarna, och prioriterar att prata med vännerna på msn/skype att jag inte orkar blogga.
Men det kommer, var bara tvungen att få arslet ur vagnen. Om man får säga så, hehe.
Mitt hus =D
Ha det gott där hemma i Sverige!
Den här fina blogg-historian började väl med att jag tänkte uppdatera er med vad
som händer här på andra sidan atlanten, men jag har ju uppenbarligen misslyckats >_<
Men resan började väl officiellt vid flygplatsen. Jag tror inte riktigt jag visste vad jag
höll på med när jag satt där, fastspänd i flygplanet och vi lämnade Arlanda. Vi var
väl ett tio-tal au-pairer från Sverige som åkte med, så det var skönt att man hade
sällskap att prata med. Första timmarna gick rätt fort, lyssnade på musik och dagdrömde.
Allt kändes så kontigt, det var lite svårt att ta in att man efter ett års planerande äntligen
sitter där på väg. På väg mot ett nytt liv, i ett nytt land, och alldeles på egen hand. En liten tår
letade sig nog ned över kinden också, när jag insåg att jag inte skulle få se min
familj, djur och vänner på ett år.
När det så var dags för landning på New Yorks flygplats reste vi oss alla ur sätena och
skulle kolla ut genom fönstret, för att se New York liksom! Och det första vi ser är IKEA!
Lite komiskt faktiskt, alla svenskar hade väldigt kul. Tyskarna hade nog lite svårt att se det
komiska i situationen. Väl på flygplatsen kunde man nog likna oss vid en skock vilsna får,
vi hade ingen aning om var vi skulle bli upphämtade och så. I en och en halv timme stod
vi där på New Yorks flygplats och kände oss bortglömda. Till slut kom de iaf och hämtade upp
oss med buss, men klockan var väl runt 21 i amerikansk tid, alltså runt 3 hemma i Sverige.
Jag var så trött när jag anlände att jag knappt kommer ihåg informationsmötet.
Veckan på au-pairskolan var tuff, riktigt tuff. Lektioner från åtta på morgonen till sex på
kvällen,plus kvällsaktiviteter. Jag upptäckte till mitt förtret att jag inte alls tänkt på att våra
svenska uttaginte fungerar där nere, så jag hade ingen adapter. Satt telefonlös, datorlös
och ja, allmänt frustrerad där borta. Även om det var jobbigt på ett vis att vara där så var
det också himla kul att träffa alla andra au-pairer, man fick kompisar från hela världen
som satt i precis samma sits. Vi var i alla fall en 200 au pairer som snart skulle forslas
ut i det amerikanska livet och hade mycket tankar och funderingar att dela med varandra.
Bussresan till familjen var bland det värsta jag vart med om. Det är inte ofta jag blir nervös,
mycket sällan för att vara ärlig. Men när jag satt där och såg framför mig minst hundra sätt
det hela kunde sluta på höll jag på att avlida. Ville bara att bussen skulle vända "hem" igen,
till skolan, eller varför inte hem till mamma i Sverige igen. Och det blev inte bättre av att alla
andra au-pairer redan hade "sina familjer" väntandes, medan jag och två andra tjejer fick
vänta i en halvtimma. Var så orolig att Carina inte skulle känna igen mig, eller att jag inte
skulle känna igen mig. Men min magkänsla hade rätt igen, kände redan när hon till slut
svängde in på parkeringen att det var hon.
Och här sitter jag nu, i mitt "nya" hem en vecka senare. Jag trivs som fisken i vattnet. Bor i
Brewster, en mysig "småstad" en timme utanför New York. Familjen är toppen, och det finns
hur mycket som helst att göra.
Hinner inte skriva mer nu, men jag har mycket tankar att dela med mig av. Är bara så slut
om kvällarna, och prioriterar att prata med vännerna på msn/skype att jag inte orkar blogga.
Men det kommer, var bara tvungen att få arslet ur vagnen. Om man får säga så, hehe.
Mitt hus =D
Ha det gott där hemma i Sverige!
Kommentarer
Postat av: Nisse
skriv något jag inte redan vissteeeee ;P
Postat av: Madde
Men soooooooooorry, du vet ju allt om mitt liv och lite till! sååååååå
Trackback
